 |
|||||||||||
|
 |
|
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
|
|
|||||||||||
| in English | Lättläst | Kartor och flygfoton | Kontakt | Sök | Startsida |
|
Unionsupplösningen 1905: Fakta och historik Mellan åren 1814-1905 fanns en union mellan Sverige och Norge. Länderna delade kung och utrikespolitik. Norge påtvingades unionen till följd av en svensk maktdemonstration 1814. Perioden var en lång fredstid, men under ytan bubblade norska krav på självständighet. Unionen upplöstes till slut under dramatiska former, med fruktan för krig ständigt närvarande. Förhandlingarna i Karlstad, som avslutades den 23 september 1905, blev avgörande för den fredliga utgången. Unionsupplösningens bakgrund Vad var det som ledde fram till unionsupplösningen? För det första var unionen trots allt påtvingad Norge. För det andra fanns under hela perioden frågan om utrikespolitiken med gemensamma konsuler och diplomater. I Norge ansåg man att konsulerna främst gynnade svenska intressen när det kom till handel och sjöfart. Men kanske var det de ideologiska, bakomliggande faktorerna som vägde tyngst: arbetet för en norsk identitet, folklig nationalism och parlamentarisk demokrati. Likväl var det Norges krav på ett eget konsulatväsen som fick unionen att brista. Förhandlingarna kring konsulatfrågan nådde ingen lösning och den 7 juni 1905 förklarade Stortinget i Norge unionen upplöst. Eftersom Oscar II vägrat sanktionera Stortingets förslag och förklarat att han nu inte kunde bilda en ny regering, ansåg Stortinget att kungamakten var satt ur spel. Sverige svarade med att kräva en folkomröstning i Norge, då beslutet inte ansågs vara förankrat bland det norska folket. Dessutom krävdes förhandlingar. Ett villkorslöst norskt utträde ur unionen var föga hedersamt. Norge godtog Sveriges krav, och den 13 augusti skedde så en folkomröstning. Enigheten för en unionsupplösning var total: 368 208 röstade för och 184 röstade emot. Det norska folket hade sagt sitt. Kvar var nu förhandlingarna. Förhandlingarna i Karlstad I Sverige bildades en samlingsregering enkom för att lösa unionsproblematiken. Den 31 augusti 1905 påbörjades förhandlingarna i Karlstad. Orten valdes utifrån att den ansågs neutral i sammanhanget. Den svenska delegationen bestod av statsminister Christian Lundeberg, utrikesminister Fredrik Wachtmeister, Karl Staaff (politisk ledare för liberalerna) och ecklesiastikminister Hjalmar Hammarskjöld. Norrmännen bestod av statsminister Christian Michelsen, Jørgen Løvland, Benjamin Vogt och Carl Berner. Det viktigaste kravet från den svenska sidan var att de norska gränsfästningarna skulle raseras. Det var också den fråga som det tvistades mest om. Mellan den 7-13 september skedde ett uppehåll i förhandlingarna, då Norge inte ville acceptera de krav som ställts. Nu skedde krigsförberedelser på båda sidor gränsen. Positionerna var låsta. I Stortinget fanns en falang som inte ville se några som helst eftergifter när det gällde gränsfrågan. Hellre ett hederligt krig än en ohederlig fred, var ståndpunkten. Vändningen kom den 23 september när parterna slutligen enades. Norrmännen gick med på de militära villkoren och offrade de flesta av sina gränsfästningar. Förhandlingarna avslutades, kompromissviljan vann, freden var säkrad. Så tillkom Karlstadskonventionen, vilken godkändes av Stortinget den 9 oktober och av Sveriges riksdag den 13 oktober. Unionen blev formellt upplöst den 26 oktober när konventionen undertecknades och Oscar II frånsade sig rätten till den norska kronan. Varför krävde Sverige att de norska gränsfästningarna skulle raseras? En teori är en fruktan från Sveriges sida för ett kommande norskt angrepp. En annan, kanske mer rimlig, teori är att Sverige helt enkelt ville få återupprättelse. Kravet var i så fall mest av symbolisk karaktär. Varför blev det inte krig? Dels var kungahuset en dämpande kraft. Oscar II var kung i båda länderna och hade starka band till Norge. Dels motsatte sig stormakterna, exempelvis Storbritannien, en svensk krigsinsats. Samtidigt var den svenska opinionen splittrad: en union baserad på vapenmakt ansågs inte vara någon bra lösning. Krigsförberedelserna var i så fall främst en möjlighet till påtryckning under förhandlingarna. Unionens bakgrund Europa i början av 1800-talet var ett Europa i förändring. I stora drag var unionen ett resultat av dessa övergripande militära och politiska skeenden. Då Sveriges kung mellan 1809-1818, Karl XIII, var barnlös, adopterades en av Napoleons närmaste män, Jean Baptiste Bernadotte. Tanken var att Bernadotte, som nu var svensk tronföljare under namnet Karl Johan, skulle gå i allians med Frankrike och återerövra Finland som tidigare förlorats i kriget mot Ryssland 1808-1809. Idén gick om intet, eftersom Karl Johan insåg att Frankrike, med sitt allierade Danmark, var den svagare sidan. Istället ingick han i förbund med Ryssland och deltog med styrkor när Napoleon besegrades 1813 i Leipzig. Karl Johans plan handlade inte om att ta tillbaka Finland, utan om att erövra Norge från Danmark. Planen fungerade, och i Kielfreden 1814 tvingades Danmark överlåta Norge till Sverige. Norge, vars mål var självständighet, protesterade mot utvecklingen. En författning antogs i Eidsvoll den 17 maj 1814. Den nya grundlagen innebar bland annat att riksdagen, Stortinget, valdes av folket - om än med begränsad rösträtt. Samma dag utsågs kronprins Kristian Fredrik till kung i Norge. Karl Johan agerade snabbt för att inte se sin plan gå i stöpet. Efter ett kort krig, blott två veckor, accepterades unionen i den norska staden Moss. Norge fick behålla sin grundlag med vissa justeringar, medan Karl XIII valdes till Norges kung. Förutom en gemensam kung bestod unionsperioden främst av en gemensam utrikespolitik, dock med svensk dominans eftersom Norge saknade egen utrikesförvaltning. Karl Johan blev kung i Sverige 1818 som Karl XIV Johan, och härskade fram till sin död 1844. Den reella makten i Sverige hade han dock redan som kronprins. Oscar II regerade 1872-1907 och blev den siste av unionskungarna. Kul Karlstadskuriosa: • Förhandlingarna ägde rum i Frimurarlogen vid Stora Torget. Det sägs att valet av lokal var ett uttryck för kraven på rättvisa. Eftersom norrmännen bodde på Stadshotellet och svenskarna på Grand Hotell, blev vägen från inkvartering till förhandlingsbord lika lång. • Vid undertecknandet av överenskommelsen visade det sig att statsminister Christian Michelsen råkat glömma sitt sigill hemma i Oslo. Lösningen blev att skaffa fram ett annat sigill, som förvisso bar den norske statsministerns initialer C.M. men som tillhörde den nyss avlidne borgmästaren i Karlstad, Carl Moberg. • Fredsmonumentet på Stora Torget, av många ansedd som Sveriges fulaste staty, restes och avtäcktes 1955 till minne av unionsupplösningen. • Unionen mellan Sverige och Norge ingicks 1814 i den norska staden Moss (Mossekonventionen). Moss är idag Karlstads norska vänort. Källor 1905: Norge, Sverige & unionen - www.nb.no/baser/1905 Karlstads historia - www.karlstad.se/ko/fakta Ronge, Mats: Det gamla Carlstad, Karlstad 1958 Bildkällor NBO: Nasjonalbiblioteket i Oslo KB: Kungliga biblioteket i Stockholm |
|
 Oscar II, Kung i Sverige 1872 - 1907, i Norge 1872 - 1905 (Källa: NBO)  Christian Lundeberg, Statsminister i Sverige 2 aug - 7 nov 1905 (Källa: KB)  Christian Michelsen, Statsminister i Norge 11 mars 1905 - 28 okt 1907 (Källa: NBO)  Unionsflaggan |
|
 |
|
|
||||||||||||||||||||||||||||||||
|
||||
|
|
|
||
| Karlstads kommun, 651 84 Karlstad. Tel: 054-29 50 00, E-post: karlstadskommun@karlstad.se |